tiinaholmberg

Många tycker jag har en speciell "relation" till mina hästar och då främst Wilma eftersom jag haft henne längst. Jag köpte henne för 6 år sen hon var då 3 år och jag var bara 11 år gammal och brann verkligen för hästar redan då, jag tror aldrig jag varit så lyckig som när vi lastade ut henne första dagen att hon stog där min alldeles egna fina häst. Sen dess ha vi verkligen hållt i hop i vått och tort. Under tiden jag red in henne så lärde hon mig så mycket mer hon fick mig att utvecklas och tillsammans blev vi bättre och bättre, vi lärde känna varandra och kan varandra innan och utantill nu. Redan när jag var och kolla och provred henne kände jag att det fanns något speciellt med henne jag blev helt såld på henne det var som att vi valde varandra redan då, hon små puttade på mig efter jag ridit precis som hon ville att jag valde henne och redan samma kväll ringde vi tillbaka till hennes uppfödare och sa att vi ville ha henne. Jag har i stort sett bott i stallet sen jag köpte Wilma, vi kan stå i timmar hon och jag och bara pyssla på hon älskar att pussas och leka och blir gärna kliad, lägger huvudet på min axel, är ute med henne lös och går och busar. Men nånting jag känner att jag gjort väldigt bra är att jag aldrig använt våld, det skulle aldrig falla mig in att klappa till hästen om hon gör fel, eller att använda ett spö för att hon ska lyda det är något som kan få mig riktigt förbannad att se folk piska upp hästen för att den stannar före ett hinder eller att använda den som en säker het för att den ska hoppa, att hästen gör fel och åker på en smäll på mulen, eller att ryttren tar ut sin aggreson p hästen då borde man kanske byta sport och börja med tex. ishocky där det är okej. Dom gånger vi stöter ett problem har vi gått den långa vägen och gått runt problemet och lyckas 10 gånger bättre även fast det tar nåndag mer en om man har använt spö men då tar jag hellre det och har en glad häst. Oftast är det inte hästen felet sitter i utan att ryttaren som är för otydlig och då ska hästen straffas för det? eller så har hästen en dålig dag det har vi väl alla och vet hur det är man förstör bara mer av att fortsätta jävlas och får bara mer problem, så istället är det bara att klappa om hästen, hoppa av och leda hem. På det här viset har jag och Wilma tagit oss dit vi är nu och vi får alltid hör att hon är en häst på miljonen, folk har fråga om hon är tillsalu, att hon är så fin och att vi passar som handen i handsken och visst är hon väl det min alldeles egna stjärna. Hon har världens förtroende för mig och vi litar på varandra till 200% det finns inge som skrämmer henne, hon skyggar aldrig, hon använder spöet som en leksak, hon pussar och snusar oss gärna i håret i flera timmar, hon går att ha lös, transporterar sig själv, så fort hon ser eller hör mig gnäggar hon och kommer i full galopp ja det finns så mycket mer att säga. För mig används inte heller hästarna som att det vore en motor som det viktigaste är att vinna med, vi gör det för att det är så kul och att visa upp oss och med våran inställning ligger vi ändå uppe på toppen på oftast över 60%! Hästarna ska behandlas med omtanke och kärlek inte som en tävlingsmaskin det förlorar man på i längden. Jag ångrar inte en sekund över hur jag behandlar mina hästar, medan polarn var i livet var han precis likadan dock är det ännu jobbigt att prata om honom och ida börjar sakta men säkert bli likadan hon med. Och vetrinärer, hovslagare, ET, massör som varit hos oss ger alltid beröm över hur fin mina hästar är i muskler, hovar, dom har inte hittat något fel alls på Wilma hon är knappt spänd i musklerna och har aldrig kommit på återbesök för att behöva ge behandlingar dessutom säger dom flesta att om man skulle ha varit häst då skulle dom vilja vara en av mina pållar då kan dom inte ha det bättre och jag tror inte mina hästar skulle vilja byta stall heller och dom skulle aldrig få det heller jag skulle inte klara mig en dag utan Wilma eller Ida dom är allt för mig ♥♥♥