Att ha en bra relation med hästen
Är något som är oerhört viktigt för mig. Jag tror dessutom att det gör att man lyckas bättre och man verkligen trivs ihop och kan bli ett med hästen, inte bara när man rider.
Detta är något jag och Wilma jobbar väldigt mycket på och ha gjort under 5 år och 9 månader(så länge jag haft henne). jag kan i princip göra precis vad jag vill med henne och hon vet att hon allid kan lita på mig. Övningar som tex. att gå över en presening, täcka henne med en presening och kunna skaka på den är inge konst hon står där helt still, lugn och sansad. Att leka med hästen får oftast hästen både glad, lyhörd och sammarbetsvillig ifrån början körde jag följa John i hagen i både skritt, trav och galopp kunna få henne att backa om jag backa när hon gjorde som jag ville fick hon massvis med beröm och lite kraft NUFÖRTIDEN kan jag ha henne lös var jag en går hon följer efter alla mina rörelser och kommandon, och hon älskar det hon gör allt med öronen framåt! sen ha hon även fått busa mycket med mina ridspön, då blir hon som en hund slänger jag iväg spöet då traskar hon dit och plockar upp det och kommer tillbaka och ger mig det samma sak om jag tappar det när jag rider så plockar hon upp det och ger mig det. Sen har jag nog världens mest kram och puss goa häst, vi kan stå i timmar och bara mysa, hon lägger huvudet på min axel och bara slappna av eller så pussar hon mig, dessutom är hon bra på att klia oss. Hon går att löslongera, under alla dessa år jag haft henne, har jag ramla av ca 6 ggr men varje gång har hon tvärnita och stanna och putta på mig precis som "vad gör du där nere, upp o hoppa, när vi hämtar våra hästar i hagen eller kommer hem och dom ser bilen möts vi oftast av både gnägg och att dom kommer i fullfart osv. Har lärt henne och hon mig så himla mycket.
Från o med den dag vi köpte henne, är det sällan jag har tvingat henne till något hon inte vill och ha aldrig använt mig av våld, spark, spö eller dylikt. Vi har alltid gått runt problemen och löst det på annat vis. För oss har det funkat bäst jag har fått en stabil, väldigt snäll och världens goaste häst och ingen skvätten häst. Nu är det inte bara Wilma jag gjort på detta vis med utan Polarn var lika snäll och fin han, samt ida har jag börja träna på samma vis också men inte hunnit så långt. Folk som ser mig och min häst både jobbande från marken, när hon pussas och lägger huvudet på axeln och ridande, ger oss mycket beröm för hur vi sammarbetar och jobbar ihop, dommarna på dressyren skriver att hästen gillar mig, vi blir "ett" och vi har fin kontakt tillsammans.
Många tycker nog jag är för snäll mot mina hästar, som tex 06 när hon sparka över frambenet över frambommen i transporten efter det ville blev hon tjurig att kliva på pga. rädsla, men vi gav oss aldrig vi stog timme in och timme ut, det kunde vara både hemma eller på Matfors ryttarförening folk tyckte vi va dum i huvudet som inte tog ett spö och rappa på henne, och hur fin Wilma än var när man red skulle man aldrig kunna ha en häst som tjura vid transportering, ja mena hallå? Hur mycket tycker man då om hästen om man inte kan ta lite motgång. Ingen ska lägga sig i min och min häst träning, jag känner hästen bäst och vet vad vi kan. Vi går hellre den långa och snälla vägen jag tror man vinner mest på det, det tog inte särskilt lång tid innan Wilma åter igen litade på oss i transporten men det var många timmar nerlagd på det, Idag när hon ser en transport blir hon helt galen hon gnäggar och ska in i den direkt spela ingen roll om det är våran transport, någon som kör förbi oss eller som står parkerad, när vi ska iväg med henne transportera hon sig själv och står hur lugnt och snällt som hellst!
Jag tycker personligen att min långa väg är bättre och tryggare, man vill inte ha en häst som går in i finkan av rädsla för att den vet att den åker på spö annars. Och jag avskyr att se folk på tävlingar som använder sig just av spön när dom ska transportera sin hästar..
Samma sak vid ridning om det går dåligt en dag som det gör för alla, om man är djupt ner i en svacka kan jag inte fatta hur folk fortsätter tjaffsa med hästen, rycker o sliter den i munnen. För mig räknas de som djurplågeri hästen ska inte behöva lida för att ryttaren inte klarar av hästen. Känner jag att Wilma har en sån dålig dag så klappar jag om henne och hoppar av och leder henne hem igen och provar att rida endera senare under dagen eller dagen efter.
Så nu har jag fått säga allt detta också. Nu har jag dock inte hållt mig till rubriken hela tiden men det är iaf mina tankar och funderingar.
Detta är något jag och Wilma jobbar väldigt mycket på och ha gjort under 5 år och 9 månader(så länge jag haft henne). jag kan i princip göra precis vad jag vill med henne och hon vet att hon allid kan lita på mig. Övningar som tex. att gå över en presening, täcka henne med en presening och kunna skaka på den är inge konst hon står där helt still, lugn och sansad. Att leka med hästen får oftast hästen både glad, lyhörd och sammarbetsvillig ifrån början körde jag följa John i hagen i både skritt, trav och galopp kunna få henne att backa om jag backa när hon gjorde som jag ville fick hon massvis med beröm och lite kraft NUFÖRTIDEN kan jag ha henne lös var jag en går hon följer efter alla mina rörelser och kommandon, och hon älskar det hon gör allt med öronen framåt! sen ha hon även fått busa mycket med mina ridspön, då blir hon som en hund slänger jag iväg spöet då traskar hon dit och plockar upp det och kommer tillbaka och ger mig det samma sak om jag tappar det när jag rider så plockar hon upp det och ger mig det. Sen har jag nog världens mest kram och puss goa häst, vi kan stå i timmar och bara mysa, hon lägger huvudet på min axel och bara slappna av eller så pussar hon mig, dessutom är hon bra på att klia oss. Hon går att löslongera, under alla dessa år jag haft henne, har jag ramla av ca 6 ggr men varje gång har hon tvärnita och stanna och putta på mig precis som "vad gör du där nere, upp o hoppa, när vi hämtar våra hästar i hagen eller kommer hem och dom ser bilen möts vi oftast av både gnägg och att dom kommer i fullfart osv. Har lärt henne och hon mig så himla mycket.
Från o med den dag vi köpte henne, är det sällan jag har tvingat henne till något hon inte vill och ha aldrig använt mig av våld, spark, spö eller dylikt. Vi har alltid gått runt problemen och löst det på annat vis. För oss har det funkat bäst jag har fått en stabil, väldigt snäll och världens goaste häst och ingen skvätten häst. Nu är det inte bara Wilma jag gjort på detta vis med utan Polarn var lika snäll och fin han, samt ida har jag börja träna på samma vis också men inte hunnit så långt. Folk som ser mig och min häst både jobbande från marken, när hon pussas och lägger huvudet på axeln och ridande, ger oss mycket beröm för hur vi sammarbetar och jobbar ihop, dommarna på dressyren skriver att hästen gillar mig, vi blir "ett" och vi har fin kontakt tillsammans.
Många tycker nog jag är för snäll mot mina hästar, som tex 06 när hon sparka över frambenet över frambommen i transporten efter det ville blev hon tjurig att kliva på pga. rädsla, men vi gav oss aldrig vi stog timme in och timme ut, det kunde vara både hemma eller på Matfors ryttarförening folk tyckte vi va dum i huvudet som inte tog ett spö och rappa på henne, och hur fin Wilma än var när man red skulle man aldrig kunna ha en häst som tjura vid transportering, ja mena hallå? Hur mycket tycker man då om hästen om man inte kan ta lite motgång. Ingen ska lägga sig i min och min häst träning, jag känner hästen bäst och vet vad vi kan. Vi går hellre den långa och snälla vägen jag tror man vinner mest på det, det tog inte särskilt lång tid innan Wilma åter igen litade på oss i transporten men det var många timmar nerlagd på det, Idag när hon ser en transport blir hon helt galen hon gnäggar och ska in i den direkt spela ingen roll om det är våran transport, någon som kör förbi oss eller som står parkerad, när vi ska iväg med henne transportera hon sig själv och står hur lugnt och snällt som hellst!
Jag tycker personligen att min långa väg är bättre och tryggare, man vill inte ha en häst som går in i finkan av rädsla för att den vet att den åker på spö annars. Och jag avskyr att se folk på tävlingar som använder sig just av spön när dom ska transportera sin hästar..
Samma sak vid ridning om det går dåligt en dag som det gör för alla, om man är djupt ner i en svacka kan jag inte fatta hur folk fortsätter tjaffsa med hästen, rycker o sliter den i munnen. För mig räknas de som djurplågeri hästen ska inte behöva lida för att ryttaren inte klarar av hästen. Känner jag att Wilma har en sån dålig dag så klappar jag om henne och hoppar av och leder henne hem igen och provar att rida endera senare under dagen eller dagen efter.
Så nu har jag fått säga allt detta också. Nu har jag dock inte hållt mig till rubriken hela tiden men det är iaf mina tankar och funderingar.
Kommentarer
Trackback
